Kroatien, del III

skapad 2012-10-12 i 'Upplevelsebolaget'

 

Det blåser i Dubrovnik. Regnar från och till. Det verkar som hösten har kommit. Det ser ut så på prognosen för den närmsta veckan. När vi gled iland på stranden i Lapad igår var det fortfarande sommar. Insmorda rödmosiga skotska semesterfirare under solparasollerna och immiga kommaframöl på strandens uteservering. Idag är det jackor, paraplyer och tomma stolar under taken på strandpromenadens cafeer. Vi verkar ha tajmat våra paddeldagar med nästan overklig precision.

De tidiga morgnarna har varit fantastiska stunder av stillhet. De har lett oss mot solen. Vår ostliga riktning har styrt kajakerna mot den stigande apelsinen, på en farled av guld. De över tusen meter höga bergstopparna på fastlandet har långsamt framträtt som en imponerande kuliss i morgondiset, och de ensamma fiskarna i sina små båtar har avtecknat sig som skarpa silhuetter, där de vittjat sina nät på det släta vattnet. I övrigt - ingenting. Vi har haft det Adriatiska havet för oss själva.

07.00. En ny dag i kajaken. Man tackar.

07.00. En ny dag i kajaken. Man tackar.

Över huvud taget har det inte varit någon trängsel på vattnet. För en bohuslänning, van vid semesterarmadan på den blå E6:an, har Kroatiens kust varit i princip tom. Det har vi inte varit ledsna för. Lite kvardröjande segelbåtar, de lokala fiskarna förstås, färjorna från Jadrolinija som tuffat fram mellan öarna. Annars inte mycket trafik. Lågsäsong.

Inte en enda torsk, men en fin morgon.

Inte en enda torsk, men en fin morgon.

Vår sista vecka i kajakerna har varit svår att klaga på. Stilla. Solig. Vacker. Åtminstone för det mesta. Resan österut från Jelsa, längs Hvars nordsida, som såg ut som en lång småtråkig transportsträcka på kartan, blev en av resans bästa dagar. Vi strök längs gröna, tätt bevuxna sluttningar som med jämna mellanrum gömde mysiga halvcirkelformade vikar med rullstensstränder och svårtillgängliga fiskarstugor eller semesterhus. Under oss var havet genomskinligt. Våra kajaker svävade på en vagt urskiljbar yta, och tecknade skuggor på bottnen tio meter under oss. Norrut, mot fastlandssidan blev akvarievattnet gradvis djupt blått innan det övergick till fast mark med en vägg av torra berg, där Kapela reste sig 1158 meter rakt upp ur Det Stora Blå.

Fiskarna hoppade i stim framför kajakerna. Sardiner mest, men också andra småfiskar som vi inte vet namnen på. De kom unisont skjutna upp genom ytan och dök smidigt ner en bit längre fram, samtidigt som nästa salva sardiner dök upp och utförde samma graciösa, svagt frasande akrobatiska nummer. Det har sett ut som om fiskarna studsat fram på vattnet, som om någon kastat smörgås med dem. Vi förstod att de känt sig hotade av någon större varelse, men begrep inte förrän efter ett tag att det förmodligen var vi som var den i onödan inbillade fienden. Fiskarnas dans har varit ett ständigt fascinerande litet skådespel att le åt från sittbrunnen.

UFO, Unidentified Floating Object. Eller en manet?

UFO, Unidentified Floating Object. Eller en manet?

Från Hvar gjorde vi turens sista långa överfart, en knapp mil av ganska guppig paddling, till nordspetsen av den långa halvön Peljesac. Vid en bensträckare i slutet av dagen blev vi bjudna på muslibars och lokala stänkare av en hygglig familj på bryggan. Energi och styrka, hävdade de. Tveksamt, tyckte Mackan.

Men vi tog oss till den fenomenalt vackra staden Korcula på ön med samma namn. Inom de medeltida stadsmurarna föddes Marco Polo. Åtminstone hävdar man det på Korcula. Men det hävdar man i och för sig på många andra ställen också. Flera vi passerat på resan, rent av. Oavsett sanningshalten i påståendet är det svårt, eller kanske omöjligt, att inte gilla ställen som Korcula. Vi gav oss själva en dag att yra omkring i gränderna, dricka kaffe, äta lufttorkad skinka och smaka på det lokala vinet. När man stryker omkring på de marmorbelagda gatorna, glansigt mjuksläta av tusen års slipande fotsulor, undrar man om det spelar så stor roll hur stadsplaneringssnacket går på tekniska kontoret i den lilla västsvenska hemkommunen. En parkeringsplats här, en enkelritktning där. Och framför allt en utbyggnad av köpcentrat längs motorvägen. En annan division, kan man säga, i ligan för mänsklig trivsel och estetiska värden. Och då har vi inte ens börjat snacka om Dubrovnik.

Just landstigna efter tjugo dagar som räknas.

Just landstigna efter tjugo dagar som räknas.

Och det kommer vi inte att göra heller. Vi nämner bara igen att vi är här. Framme. Vi har paddlat de dryga 550 kilometer vi hade planerat. Det har varit fantastiska veckor. Idag känns det skönt att slippa sittbrunnen, men om ett par dagar kommer vi att längta dit igen. Åtminstone jag. Det är fint att paddla kajak.

På hemmaplan igen, under ett gott kamratskap med tekniken, kompletterar vi våra berättelser med bilder. Förstås. Titta in igen, om ni vill. Förmodligen kommer vi att snickra ihop en kväll med fler bilder och mer berättelser på en theatre near you. Vi berättar när det är dags. Tack för att du läst.

kommentarer