Tomt men underbart. Roligt men samtidigt lite sorgligt. Jag tog de sista paddeltagen på min HBB-paddling på söndagen den 5:e augusti. Strax innan klockan 13 dök Virtakari udde upp föröver och jag insåg att där framme var målet för min tur. Längre än så här kan man inte komma längs den svenska kusten, innan den blir finsk. Från Svinesund till Haparanda har jag färdats 247,5 mil i min kajak under 66 dagar och nu skulle allt vara över. Framme. Slut. Finito. I mål.

Det kändes helt underbart, fantastiskt, overkligt, sagolikt, osant, upplyftande, märkligt, annorlunda, sjukt, konstigt, spännande och magiskt. Allt på samma gång. Ute på udden stod Jocke och väntade tillsammans med en journalist och en fotograf. Det värmde i hjärtat. När jag närmar mig land chockas jag av att min mamma, bror och syster även dom sitter där. Trodde knappt mina ögon. De hade kört i 25 timmar från Skåne för att hinna upp till Haparanda och möta mig där.

Sen dyker Jockes moster med familj upp och ytterligare en journalist. Den obligatoriska handpåläggningen på Riksröse 59, kl. 13.21, följdes av champagne, tårta och komma-fram-chips. Och en hel del kramar från välkomstkomittéen. Oj vad jag njöt! Tänk att alla kommit för att ta emot mig. Tårarna var inte långt borta.

Det är inte så lätt att sätta ord på känslor nu. Tror det måste få sjunka in ett tag. Sakta men säkert har vi börjat vår resa hem genom ett fantastiskt sommarsverige. För idag kom solen och värmen. Typiskt. Men det är klart, vem vill väl bara vara en solskenspaddlare?